teamponnybrudarna

Idag så hände en mycket speciell sak.

Jag och Louise var på trossnäs och målade hinder med lite trevligt folk :D Mycket roligt om jag får säga det själv. Mitt i detta så får jag ett mms av min mamma med våran travsport och en häst. 

Eftersom min skärm är jätte trasig så såg jag inte vad det var för ponny så jag svarade mamma - blev det den? Eftersom vi bara varit och provridit en. 

 

Efter det så ringde mamma och sa att hon var i Stockholm och köpte ponny med Karin. Såklart så blev jag ju glad. Men mamma skulle ju hämta mig och Louise på trossnäs. Som tur var så kom peter och hämta oss. 

 

Sen red jag med Louise och när jag kom tillbaka i stallet så såg jag hur hästtransporten rullade in på gårde. Jag satt av Eo och gick in i stallet och medans jag borsta så tog mamma och Karin , Emilia och Ida ut den nya ponny. 

Jag själv hade ingen lust att se den. 

 

Jag låter förmodligen som världens mest bortskämde barn. Men jag blev jätte besviken över hur fin den var. Hur kunde min mamma köpa en ponny precis så som min drömhäst såg ut till min lillasyster. 

Tror ni inte att ponnyn var skäck , med ett blått och ett brunt öga. JO. 

Och det första hon sa när hon kom in i stallet var något i stil med - nu har du en mage att rida bort. Som om det vore en självklarhet att jag skulle hjälpa Karin med den. Och det skulle jag gärna göra men jag hinner inte. Jag har fullt upp med min egen häst och att hinna med mitt privatliv går inte alltid lätt det heller. Plus att jag vill inte rida en till häst. Jag vill inte hjälpa någon annan när det är jag själv och min häst som behöver hjälp. Så Emilia kan gott och väl rida min drömhäst själv. Eller hon och Ida måste eftersom jag är för stor. 

 

Så Välkommen till familjen vad du nu heter. Inte har jag med det att göra för det är inte min häst , inte min foderhäst utan bara min drömhäst - som jag är för stor för. 

 

 

/ felice