teamponnybrudarna

Jag känner en känsla som jag inte känt förut. Vet inte hur jag ska förklar det. Vet seriöst inte om jag ska skratta eller gråta. Har så mycket tankar i huvet samtidigt som jag känner att allt är tomt. 

 

Idag var jag på min livs första begravning. Jag vet att hon har det bättre på andra sidan. Det var inte så att jag träffade henne ofta, hade inte en speciell raltion med henne. Men ändå är det mitt kött och blod om man får låta så dramatisk. Hon har gått igenom det värsta som går att gå igenom. Men nu behöver hon inte det längre. Hon vilar nu , i samma grav som hennes livs kärlek. 

Jag är otroligt rörd över att hon gått igenom sånt. Vill inte att någon ska göra det. Inte någon. Hon var så stark. Ingen jag kommer sakna sönder, men känner ändå bara stolthet över henne. Och jag är verkligen nöjd över att heta Sabina Felice Thuresson. 

 

Förutom det så har jag börjat sova ordentligt på kvällen nu. Det är över.