teamponnybrudarna

Har ju varit väldigt dålig på att blogga, finns en massa andledningar. Tänkte ta tag i det på riktigt den här gången. Vet att jag har sagt så många gånger , men denna gången tror jag att det faktiskt blir så. 

 

Jag har ju bloggat till och från ända sen Eos vila i december. Då för att Eo vilade och Lillen var skadad, så jag hade helt enkelt inte så mycket att skriva om. 

I januari detta år hände en sak som förändrade mig totalt. Det som hände då har hängt i mig ända till Mars då det började släppa. Jag mådde dåligt över mig själv och tränade väldigt mycket - så det tog min bloggtid ifrån mig. Men det var det jag behövde just då. Denna sak som hände är inget jag vill prata om, några vet och jag är otroligt tacksam för alla som har hjälp mig när jag höll på att ramla. Stort tack! 

Socialen , kuratorn , ungdomsmotagningen jag folk lite här och var var inblandade. Men som sagt så har jag släppt det nu, men det är en sak som alltid kommer sitta kvar. 

 

Så när man börjar må bra. Vad händer? 

I helgen så var ju jag till Göteborg och var på showen, messan och i stan. Samma dag som vi skulle åka så svimmade jag på vardagsrumms golvet av att jag hade panik. Jag fick ingen luft och mådde inge bra. Detta berodde mest på mina nesselutslag som det kallas, men även att mycket gick omkring i mitt huvud redan då. Men då hade jag ändå ingen aning om vad som väntade. 

 

Jag var lycklig i göteborg. Hade roligt och visste att mamma tog bra hand om hästarna hemma. Allt kändes bra. Vi åkte hem på söndag eftermiddag och var hemma vid 6. Min låtsas mamma Linda och min halvsyster Lova 4 år hämtade oss på tågstationen och körde hem oss så att vi kunde byta om och åka till stallet, för vi skulle rida och ha insläpp. 

I bilen säger Lova att någon i stallet har ramlat av och ligger på sjukhus. Jag och Emilia frågar vad hon prata om och hon sa att Linda sagt det. Pappa och Linda skrattade nervöst och sa att hon måste blanda ihop det med när Emilia ramlade av Eo och bröt armen förr sommaren. 

 

När vi kom ut i stallet - glada över att vara i stallet efter att varit borta så länge, så ser vi att det är en massa bilar där. 

- är det fest eller? Säger jag. 

- Inte precis svarade pappa. 

 

Det var då jag fattade att inget var som det skulle. Jag ville inte gå ur bilen och jag var rädd. Mamma och min låtsas pappa kom mot bilen och jag sa till pappa att jag inte ville gå ut. Men det gjorde jag och där blev jag bemött av det hemskaste jag någonsin varit med om. 

Mamma berättade att Kicki var död. 

 

Våran älskade stalltant som vi alltid kallade henne. Hon finns idag inte längre bland oss. Jag tänker på henne varje dag. Och jag tänker på hennes son som är lika gammal som mig. Fina glad underbara Kicki. Hon som alltid kom med ett leende på läpparna och som alltid ville vara med på allt. Hon som stöttade mig och Lillen och sa att vi var så fina tillsammans. Hon som älskade hästarna mer än något annat. Den , den Kicki är död nu. 

Jag tror inte att man vet hur det känns om man inte har förlorat någon. Det går inte att beskriva i ord hur det känns. 

 

Det är så himla mycket frågor i mitt huvud nu. Varför Kicki? Kicki som alltid hade både hjälm och väst, det är inte rättvist på något sätt. Vad händer med Tösen? Vad händer med Lillen? Vad hade Kicki velat? Är Lillen en mördare nu? Och älskar jag en mördare? 

Om han nu är det så är svaret ja. Jag älskar en mördare. Jag älskar honom lika mycket som jag älskar min egna ponny. Det är dom 2 jag lagt all min tid på i ett år och ett halvår nu. Och det är dom jag gett upp vänner för , vänner som jag inte har "tid med längre". 

Kicki hade velat att Hanna hade kvar Lillen. Hon hade velat att både jag och Hanna skulle tävla honom och att allt skulle fortsätta som vanligt. Men allt är inte som vanligt nu. Allt är helt anorlunda. 

 

Jag försår om hanna inte vill och kan ha kvar honom. Det är hennes beslut och jag stöttar henne precis som hon gör med mig. Det var hanna som jag stod med när vi hade tyst minut för Kicki , det var hanna som krama mig och sa att det var okej att vara ledsen. Det var hanna som erbjöd sin hjälp i januari då det jag skrivit om åvan hände. Det är hanna som tagit mig och Eo dit vi är. Det är även hon som låtit mig rida hennes hästar, praoa hos henne, åkt med på tävlingar, låtit mig åka med till falsterbo i sommar, färgat mitt hår och alltid funnits för mig. Det känns så otroligt bra att ha en vuxen människa som man kan lite på så mycket. 

 

 

Jag va inte i skolan i måndags. Ville vara i stallet hela dagen och det var jag. Red ut Eo, Sonic och Turbo. I tisdags trimmade jag Eo för Johanna , vilket gick hur bra som helst. Tror aldrig att hon varit så fin. 

i onsdags tävlade jag vilket inte gick så bra. Eo var inte framme i någon av klasserna och jag kan inte tänka klart efter allt som hänt. Glömde banan i båda klassern. Utgick i LC och red fel och ett pet i omhoppningen i LD+. Vill heöst glömma den tävlingen och idag också. 

 

Så sammanställning av mitt liv just nu: 

Jag har en ponny som inte går fram för skänkeln och gärna hamnar i undertempo, som dessutom börjat vägra igen. 

Jag har ingen storhäst eftersom Lillen är skadad efter olyckan. 

Kicki är död. 

Jag har förlorat vänner för att jag inte har tid. 

 

Men man ska inte klaga, det kunde varit värre. 

 

/felice